23.03.2015

Kommundirektörens blogg: Vårdreformens sex problem – och möjliga lösningar

Regeringens reformer har framskridit ungefär så som det ekipage som barnvisans prästens lilla kråka beslöt ta när han skulle ut och åka. Än slank den hit, och än slank den dit, och sen slank den ned i diket. Så gick det även för vårdreformen. Och det med en stor smäll. Och det är bra så.

Jag anser dock att en vårdreform behövs, för vårt system bollar sina patienter på tok för mycket och i vissa håll av landet finns det inte heller mer varken personal eller pengar att sköta om oss invånare. Men jag anser att den vårdreform som föreslagits inte löser bristerna i vårt vårdsystem från invånarsynvinkel. Snarare tvärtom. Jag förklarar de enligt min synvinkel sex största problemen med vårdreformsförslaget.

1. Odemokratisk. De flesta kommuner kan i praktiken föga påverka de beslut som den nya organisationens styrelse och tjänstemän tar. Både gällande vårdkvalitet och servicenät.

2. Finansieringsmodellen är en flopp. Den föreslagna modellen bestraffar de kommuner som skött sin vård effektivt och belönar ekonomiskt de kommuner som inte gjort det. Eftersom vårdområdet skulle ha praktiskt taget enväldig faktureringsrätt, är kommunerna tvungna att ta pengarna från skolor, dagvård, kultur eller gatuskötsel. Denna modell bryter alltså mot en helt grundläggande princip gällande effektiv verksamhet. Nämligen att ansvar och pengar finns på samma ställe.

3. Inga ekonomiska effektivitetsuträkningar. Denna punkt hänger kraftigt ihop med den förra. Ur en god beredning av denna magnitud måste man kunna vänta sig en sund ekonomisk konsekvensbedömning och en trovärdig kalkyl för hur vi kan producera våra social- och hälsovårdstjänster mer kostnadseffektivt. Men dessa saknas. Och jag tror det beror på att man insett att denna reform inte kommer att spara pengar, utan tvärtom blir dyrare. Och det har Finland nu inte råd med.

4. Mäkta byråkratisk konstruktion. I förslaget vill man skapa samkommun på samkommun och sedan ännu starka ministeriestyrningsmekanismer. Anordnande och produktion av servicen är också helt huller om buller. Jag undrar hur man hade föreställt sig att kunna leda en sådan organisation på ett effektivt sätt? Själva förändringen är också en stor utmaning. Bara förenhetligandet av informationsteknologin skulle sannolikt kosta hundratals miljoner och ta otaliga år, om man ser hur framgångsrikt social- och hälsovårdssystemen i Finland hittills har utvecklats.

5. Var glömde man invånarna? Allt fler människor vill själva kunna påverka sin vård genom att välja den lämpligaste lösningen beroende på var man är och hur akut man tycker situationen är. Eller sedan välja den läkare man tycker förstår ens situation – oberoende var hen jobbar. Och just detta handlar faktiskt EU:s patientdirektiv om. Ökad valbarhet där pengarna följer personen. Hur kommer det sig att Finland, som är mönsterland i övertillämpning av allt som kommer från EU, har så svårt med detta direktiv? Nu försöker vi tvärtom bygga ett system som är jämndåligt för alla och så tror vi att invånarna blir nöjda av det. Detta leder enligt min åsikt till att ojämlikheten inkomstgrupper emellan ökar när de med pengar söker sig allt mer till privat vård.

6. Socialsektorn har glömts bort i diskussionen. När grunden till det finländska kommunala systemet lades år 1865, så baserade det sig på två tjänster: folkskolan och fattighuset. Ända sen dess har socialsektorn ansetts höra till den kommunala basservicen. Nu har specialsjukvården tagit över styret och kräver att hela vårdkedjan hålls inom samma händer. Därför även detta storhetsvansinne i vårdreformen. Det man har glömt bort i diskussionen är att socialarbete och sjukvård är till karaktären mycket olika. Medan sjukvård handlar om att snabbast och bäst möjligt bota en sjukdom hos en människa, handlar socialvård om att sätta sig in i mänskans situation och ofta under flera års tid försöka se till att man kan ha ett värdigt liv. I västländer är ju också integrationen av sjuk- och hälsovård närmast norm, medan man i regel inte har tagit steget att integrera socialsidan till den kliniska vårdprocessen. Eftersom vi i Finland anser att en helhetsintegration är det bästa, så anser jag att diskussionen borde börja därifrån. Alltså frågor som: Hur kan vi hjälpa en åldring att bättre bo tryggt hemma utan att lida av ensamhet? Hur kan vi bättre stöda familjer med problem att orka? Hur kan vi bättre förhindra att tonåringar blir utslagna ur samhället? Hur kan vi göra allt detta mer produktivt och mänskligt? Om svaren hittas ur en helhetsintegration av hela sjuk-, hälso- och socialvården, så är jag för integrationen. Om inte, är jag emot den.

När den nya regeringen beställer bärgningsbilen och drar upp ekipaget med vårdreformen ur diket så förväntar jag mej att man har ett klart mål i sikte och en sund och kunnig chaufför som styr vårdreformen dit. Ett måltips: se med vida vårdreformsögon västerut.

Några exempel:

I Sverige ligger sjuk- och hälsovårdsansvaret på länsnivå med beskattningsrätt. Länet bestämmer prisnivån och servicenivån och certifierar producenter – samma regler gäller privata och offentliga producenter. Invånaren får sedan välja och betalar samma nominella patientavgift. Kommunerna sköter om socialsektorn enligt samma princip.

I Danmark finansieras hälsovården av en statlig sjukförsäkring och inom ramen för denna kan invånaren välja en privat praktiserande läkare för sin hälsovård. Sjukhusen ägs av regionerna och kommunerna sköter om socialsektorn. Danmark är föregångare i eHälsa och patientinformationen sköts nationellt av sundhed.dk.

I Holland är sjuk- och hälsovården i privata händer och finansieringen sker via en två-nivås försäkringsstruktur. För långtidsvård sköts försäkringen via staten. För kortare vård, såsom läkarbesök, finns en obligatorisk privat sjukförsäkring, som kostar alla ca 100 euro/mån. Invånarna har rätt att byta både försäkringsbolag och hälsovårdsproducent. Socialsektorn styrs via kommunerna där invånaren får en behovsbaserad budget som hen kan använda för införskaffande av sina tjänster.

Det gemensamma med dessa modeller är att dessa länder på lite olika sätt möjliggör valbarhet inom hälsovården för invånare baserande på flera olika producenter av hälsovårdstjänster i ett system där finansieringen kommer från en eller få källor. Gemensamt är även att invånarna i dessa länder är jämförelsevis nöjdare med den service de får än invånarna i andra västländer. Finland karaktäriseras av att de offentligt finansierade hälsotjänsterna huvudsakligen produceras av en huvudaktör (kommun eller samkommun) och finansieringen kommer från flera olika håll. Finansieringsfördelningen av vårdtjänster i Finland ser ut som följande: kommunerna 36,7 %, staten 24,4 %, FPA 14,4 %, hushåll 18,6 %, arbetsgivare 2,9 % och övriga 3,1 %. P.g.a detta är det svårt att få en helhetsbild och kunna ta helhetsansvar av en patients situation längsmed hela vårdkedjan, då alla finansiärer försöker optimera kostnaderna ur sin synvinkel.

Jag säger inte att Finland borde kopiera t.ex. den svenska modellen, men genom att plocka lärdomar från andra västländer borde vi kunna skapa en vårdreform med klart bättre nytta för invånaren utan att kostnaderna skenar iväg.

 

 

Avsändare
23.03.2015
Senast ändrat
23.03.2015